Enpartistaten

P1:s mediegranskande program, Vår grundade mening, hade på allvar just ett inslag om de dåliga arbetsvillkoren för deltagare i dokusåpor. Reportern ringde runt till fackföreningar och frågade om något förbund vill eller kan organisera dokusåpadeltagare. Suck.

Det är faktiskt frivilligt att sätta sig i ett hus och göra bort sig inför TV-tittarna. Bara i Sverige kan man hitta ett fackligt perspektiv på sånt.

LO satsade sex gånger mer pengar per invånare på en socialdemokratisk seger i valet 2002 än vad Bushkampanjen spenderade i det amerikanska presidentvalet 2004. Det visar en ny rapport, Naturlig samverkan eller demokratiskt problem – Om LO, pengarna och partiet. Satsningarna gjordes trots att endast en minoritet av LO:s medlemmar röstade på (s) i valet och att en majoritet av medlemmarna motsätter sig de enorma överföringarna till partiet.

Enligt den amerikanska valmyndigheten spenderade Bushkampanjen i det senaste presidentvalet motsvarande 9,5 kronor per amerikan, medan LO i valet 2002 lade ca 57 kronor per svensk på en socialdemokratisk seger. Det är sex gånger mer.

Det är anmärkningsvärt att LO-ledningen lyckas fortsätta med miljonrullningen trots att endast 45,6 av medlemmarna röstade på socialdemokraterna i senaste valet och trots att en stor majoritet motsätter sig det ekonomiska stödet till partiet,

säger Fredrik Segerfeldt, en av författarna till rapporten.

I såväl LO:s som i medlemsförbundens stadgar slås det fast att organisationerna ska vara socialistiska och att den som inte följer stadgarna kan uteslutas.

Därför är det omöjligt för den som motsätter sig samarbetet med socialdemokraterna att få något inflytande, ett slags interndemokratiskt moment 22,

säger Klas Hjort, den andra rapportförfattaren.

LO är en alltså inte primärt en organisation för Sveriges löntagare, utan en socialistisk kampanjorganisation. Svensk politik har kommit att domineras av en liten grupp som med hjälp av andras pengar kan köpa sig politisk makt. Det är ett allvarligt demokratiskt problem,

avslutar Fredrik Segerfeldt.

Läs rapporten. 

För mer information:

Fredrik Segerfeldt, programansvarig på Timbro, 0708-806 801
Victor Fladvad, press och event, 070-657 86 93

SvD Näringsliv har idag ett stort uppslag om de statliga bolag och ämbetsverks opinionsbildning. Så här lyder ingressen:

Sprit, spel och offentliga monopol. Staten gör allt mer reklam för sina bolag och verk. I fjol köpte statliga aktörer reklam- och annonsutrymme till ett bruttovärde på 2,1 miljarder kronor.

Vi publicerade nyligen en rapport i frågan. Riksdagsmannen Henrik von Sydow (m) kommenterar så här i ett pressmeddelande:

Stoppa de statliga bolagens politiska kampanjer

- Den socialdemokratiska regeringen måste klargöra att statens bolag inte ska tjäna som PR-apparater för socialdemokraternas politik. Svenska folket får betala för att staten ska tala om för dem vad de ska tycka, i försvaret av de ifrågasatta monopolen. Det är stötande och en allvarlig misshushållning av statliga medel.

Det säger den moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow, som med anledning av dagens kartläggning i Svenska Dagbladet ställer näringsminister Thomas Östos till svars i riksdagen.

- Det är finns en tragisk paradox med statens reklamkampanjer: Desto fler korrutiopsskandaler i Systembolaget, desto fler annonser om hur förträffligt det fungerar med statens alkoholmonopol. Det här hyckleriet skadar förtroendet för de statliga bolagen. Systembolaget, Svenska Spel och Apoteket har förstås viktigare uppgifter än att tala om hur bra det sägs fungera med socialdemokratisk politik.

På DN Kultur har det uppstått en debatt om undervisning av invandrare i svenska och hemspråk. Diskussionen handlar inte om det politiska innehållet i studiematerialet utan främst om pedagogiska aspekter. Men idag skriver Torbjörn Elensky om en elev som inför en skrivning lär sig en ledarartikel ur Aftonbladet utantill och sedan skriver av den som sin uppsats. Enligt Elensky är texten ett tecken på hur helsvensk eleven blivit.

Han skulle kunnat hålla sin uppsats som förstamajtal med en storleende Mona Sahlin på första bänk.

I och för sig torde mediansvensken ideologiskt befinna sig någonstans i den allra högersta falangen av socialdemokratin. Men Aftonbladets ledarsida befinner sig inte där. Vi får inte glömma att socialdemokratin inte har haft egen majoritet någon gång under alla de år de suttit vid makten. Sverige är mycket mer än Partiet.

Centern har presenterat sin valbudget på nätet. Utmärkt. Nu väntar vi på samma öppenhet från socialdemokraterna och LO. Expressen har en bra ledare i frågan.

Vi har tidigare skrivit om politisk snedvridning i svensk historieskrivning. Ola Larsmo skriver idag i en krönika i DN Kultur hur socialdemokraterna på olika sätt använt sig av händelserna i Ådalen i partipolitiska syften. Nu senast handlar det om att Vänsterpartiet inte ska få vara med vid en minnesceremoni:

Plötsligt känner man en rätt skarp dunst av historieförfalskning.

… 

Demonstrationen var mer eller mindre spontan. Men som Roger Johansson visat i sin avhandling ”Kampen om historien” (2001) har händelsen getts olika innebörder beroende på det rådande politiska klimatet. Ibland har so­cialdemokraterna känt ett behov av att distansera sig från det skedda och betraktat det som ”kommunisternas” agerande – så var det under kalla kriget. Vid andra tidpunkter har man tvärtom velat visa att skotten var uttryck för det kapitalistiska Sverige som föregick den socialdemokratiska maktperioden. Det intressantaste i Johanssons avhandling är att han visar att ”Ådalen 31″ är ett av de moderna historiska skeenden vars innebörd ännu är laddad. Minsta skiftning i de politiska klimatet och dess innebörd är åter på glid.

…

Men frågan är egentligen vad socialdemokraterna och LO signalerar när man vill annektera en sammansatt historisk tragedi. Oavsett hur man värderar dagens vänsterparti är detta ett politiskt klavertramp som skapar ett ordentligt falskackord i den begynnande valkampanjens vältempererade orgelkonsert. Parollen man satt för högtiden är: ”Samma kamp då som nu.” Om tolkningsföreträdet, får man förmoda.

I DI Weekend (ej online) gör Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket och nuvarande chef för FN:s internrevision, en rad klockrena uttalanden:

Om den svenska oviljan och oförmögenheten att utkräva personligt ansvar:

Vi tillsätter kommission efter kommission, men ingenting händer.

Om utnämningspolitiken:

Med ett sådant här utnämningssystem kan vi inte ratificera FN:s antikorruptionsstadgar.

Om möjligheten till reformer:

Sverige har byggt institutioner och system som är så starka att de har blivit svåra att reformera och som existerar för sin egen skull snarare än för medborgarnas.

Det är inte bara Andreas Carlgren som vägrar diskutera vår SFI-rapport. Vi skickade också inbjudan till Lena Hallengren, minister för vuxnas lärande, som fick välja tid, format och plats för en diskussion. Idag meddelade ministern via sin pressekreterare att hon diskuterat klart i denna fråga, med refererens till debatterna i riksdagen. Vi har tidigare visat, här och här, att det inte var mycket till diskussion.

Det har blivit liv om att LO valt att sponsra Hammarby. Nu väntar vi bara på att medlemmarna fritt ska få välja lag även i politiken.

menar Helsingin Sanomats Sverigekorre, Kalle Koponen, i Handelskammartidningen. (Via www.erixon.com).