Ny rapport: Enpartistaten sammanfattad
Rapporten Enpartistaten - en sammanfattning finns nu för nedladdning. Ur innehållet:
1. Enpartistatens teori
Långvariga maktinnehav underminerar ett lands demokratiska kvalitet genom att en verkställande disportionalitet uppstår. Det parti som sitter vid makten får så stora fördelar i förhållande till oppositionen att ett semi-permanent styre skapas. Socialdemokraterna är så duktiga på att utnyttja dessa fördelar att Rörelsens politiska dominans reproducerar sig själv.
2. De mentala konsekvenserna
Det långa maktinnehavet har gjort att både arbetarrörelsens eliter och många medborgare tar såväl regeringsinnehavet som LO:s särställning i svenskt samhällsliv för givna. Det handlar inte bara om Ulvskogs statskuppsuttalande utan även om att Anna Lindh kallade miljöpartiets förhandlingar med de borgerliga efter valet 2002 för ett försök att “störta” regeringen.
Ytterligare konsekvenser av synen på arbetarrörelsen som makten är när polisen samarbetade med LO-förbundet Transport i razzior mot utländska lastbilschaufförer. Ett annat exempel är när arbetsförmedlingen hotade dra in a-kassan om arbetslösa byggarbetare inte deltog i en LO-demonstration.
3. Maktkoncentration och rättsstat
Sveriges riksdag har en svag ställning i förhållande till regeringen. Vid 2005 års utgång fanns det hela 153 riksdagsbeslut som regeringen hade underlåtit att genomföra. Trots att regeringen är i minoritet.
Den juridiska makten är ännu svagare än riksdagen. HD har väldigt lite att säga till om och lagrådet kan regeringen strunta i. Under nuvarande mandatperiod har regeringen ignorerat 55 procent av lagrådets varningar om bristande rättssäkerhet i lagförslag.
Det finns dessutom flera tecken på att rättsväsendet håller på att politiseras. Ett exempel är att det ofta är samma jurister som skriver och som tillämpar lagarna, eftersom många domare rekryteras från justitiedepartementet. En annan faktor är att regeringen vill att lönesättningen för domare ska bli individuell, vilket innebär att regeringen via Domstolsverket har möjlighet att belöna de domare som dömer enligt regeringens önskemål. Vidare kritiserar statsråd och riksdagsledamöter allt oftare enskilda domar.
4. Politisering av det offentliga
Politiseringen av myndigheterna tar sig minst tre olika uttryck: rekryteringen av chefer sker på politiska grunder, myndigheterna ägnar sig åt opinionsbildning i stället för myndighetsutövning och ministrar styr myndigheterna mer än grundlagen tillåter. Dessutom har kommitté- och utredningsväsendet politiserats.
5. Dominans över det civila samhället
Det civila samhället kontrolleras av arbetarrörelsen. 13 av de 30 största partipolitiskt oberoende frivilligorganisationerna har minst en socialdemokratisk politiker som ordförande eller vice ordförande. 19 av de 30 organisationerna är ekonomiskt beroende av staten. Regeringen utnyttjar också civilsamhället genom att initiera nya föreningar som gynnar deras syften, och genom att ge existerande organisationer resurser bundna till opinionsbildningsuppdrag.
6. Styrning av forskningen
Universitetens och högskolornas styrelser består bland annat av politiker. 68 procent av dem tillhör s, v eller mp medan endast 32 procent tillhör något av de borgerliga partierna. Vänsterpartierna är i majoritet i alla 11 universitetsstyrelser och i 22 av 28 högskolornas styrelser. Trots att SACO och TCO torde vara mer relevanta för högskolevärlden än LO, och trots att SACO och TCO tillsammans har fler medlemmar än LO, så återfinns sju LO-representanter i styrelserna, mot endast fyra från SACO/TCO.
Forskare har normalt mycket små egna budgetar och är därför beroende av externa anslag för att kunna genomföra sina projekt. Dessa anslag kommer oftast från stiftelser, som styrs av politisk tillsatta chefer. Enligt en undersökning gjord av SR-programmet Kaliber upplever hälften av 2 100 tillfrågade forskare att de är mer eller mindre politiskt styrda, exempelvis när det gäller vilka undersökningar de kan få anslag till.
7. Facket, makten och pengarna
LO satsade sex gånger mer pengar per capita på en socialdemokratisk seger i valet 2002 än vad Bush spenderade i presidentvalkampanjen 2004. Detta trots att samarbetet med socialdemokraterna inte stöds av medlemmarna. I valet 2002 röstade klart färre än hälften, 45,6 procent, av LO-medlemmarna på socialdemokraterna. Opinionsundersökningar visar också att en stor majoritet av medlemmarna motsätter sig att deras medlemsavgifter går till socialdemokraterna. Varannan LO-medlem tycker att facket har för nära band till socialdemokratin och 63 procent tycker att facket borde ägna sig mindre åt den allmänpolitiska debatten.
Försvarslinjen om (1) att det är frivilligt att vara med i facket och (2) att besluten om “facklig-politisk samverkan” har tagits i demokratisk ordning håller inte. Arbetsmarknadens regelverk, a-kassornas diskriminering och decennier av propaganda gör det mycket svårt att inte vara fackligt ansluten. LO-förbundens stadgar håller dessutom icke-socialister utanför besluten på ett effektivt sätt. Arbetarrörelsen köper sig makt med medborgarnas pengar, mot deras vilja.
8. Maktskifte har ett värde i sig
Maktväxling har inget egenvärde, skrev Pär Nuder på DN Debatt för något år sedan. Nej, för den som har makt finns det naturligtvis inget värde i att växla makthavare. Men för alla oss andra finns det ett mycket tydligt sådant värde. Arbetarrörelsen har vuxit ihop med makten och tar regeringsinnehavet för givet. Facket, staten och partiet har vuxit ihop, och arbetarrörelsen utövar en osund kontroll över så många samhällsområden att den liberala demokratin är hotad. Därför finns ett mycket starkt egenvärde att växla makthavare den 17 september.
För mer information, kontakta Fredrik Segerfeldt, 0708 806 801 eller fredrik.segerfeldt@timbro.se.