Enpartistaten

Sverige skiljer ut sig bland demokratier genom att regeringsmakten under så många år har innehafts av ett enda parti. Vi är förmodligen det närmaste man kan komma en demokratisk enpartistat. Socialdemokraterna har suttit vid makten i 65 av de senaste 74 åren och i 21 av de senaste 25 åren.

Tecknen blir allt tydligare på att gränserna mellan det offentliga å ena sidan och arbetarrörelsen å den andra, håller på att suddas ut. Det går en järntriangel mellan SAP, LO och staten.

Det är i och för sig naturligt att ett parti som vinner val efter val också sitter vid makten. Men långa maktinnehav får konsekvenser, inte minst när det parti som innehar makten är starkt beroende av en intresseorganisation - en privat förening - och det offentliga tenderar att växa ihop med både parti och intresseorganisation.

• Partiet tar maktinnehavet för givet och börjar se staten som sin förlängda arm. Det tenderar att glömma bort att det inte har egen majoritet i riksdagen. Förment oberoende myndigheter används i partipolitiska syften och har till och med som uppdrag att bilda opinion åt partiet. Lojala chefer tillsätts.
• Den privata förening som finansierar partiet får en gräddfil rakt in i den innersta makten, trots att den representerar mindre än en tredjedel av de röstberättigade medborgarna och att endast drygt hälften av medlemmarna säger sig sympatisera med partiet.
• I utbyte med ekonomiskt och personellt stöd får den privata föreningen privilegier som tack. Inte minst stiftas lagar som säkrar fortsatt stort medlemstal i organisationen, så att finansieringen av partiets valrörelser kan säkerställas. Folket kan inte ställa föreningen till svars för den indirekta maktutövningen.

Till slut har partiet (s), den privata föreningen (LO) och den offentliga makten (staten) vuxit ihop. Folket vänjer sig vid dessa förhållanden och reagerar inte längre över missförhållanden och övergrepp. Demokratiska problem och tendenser till korruption ses som naturliga företeelser. Om detta handlar Enpartistaten.se.